Varm tack till kvinnorna som tillverkar våra babypaket!

De tillhörde en slags ”dold insatsstyrka” som verkade utan att synas. Varje dag tog de sin tid och sitt engagemang och gjorde något åt de problem de läst och hört om.

När arbetsmarknaden tackat dem för lång och trogen tjänst, gick de vidare med förnyad styrka och intensitet. De tillhörde ”fotfolket” i samhället, den grupp som såg till att andra fick det bättre och kunde känna sig sedda och omhändertagna.

baby2År efter år arbetade de med sina händer och skapade vackra saker, som sakta växte fram. De hade öga för färg och form och kvalitét. Samtidigt visades deras alster aldrig upp på vernissage. Inga konsthallar stod i kö för att få ställa ut arbetena som slutförts. Ändå var deras kreationer mer uppskattade än de flesta konstnärers. De kom till människor som inte förväntade sig någon gåva, till dem som ingen förut sett eller brytt sig om. Just till dem som förstod att uppskatta gåvan mer än några andra.

Jag talar om kvinnorna som sydde, stickade, virkade, samlade, packade, bekostade och sände babykläder till de fattigaste av fattiga. Till kvinnorna i krigets skugga och deras små nyfödda barn.

Jag har sett hur mammor fått paketen på BB-avdelningarna i Kongo. Många mammor med barn som var resultatet av våldtäkter. Sett dessa kvinnor sakta öppna paketen med förundrade blickar: ”- Är detta till mej? Men, ingen känner ju mig?!” Sakta lyfter man plagg efter plagg och tittar noga. Vad vackra de är; koftorna, sockorna, mössan som hör till och mitt i paketet både ett litet gosedjur och sedan en vacker sjal till mamma själv! Tacksamhet lyser i blicken och de säger i kör: ”-Hälsa mammorna i Sverige och tacka för vad de gör! Glöm inte det!”

Två av dessa ”Mammor” i Sverige har fått avsluta sina liv just nu i vår. Två par flitiga händer har fått vila, två varma hjärtan har slutat slå, men någonstans inombords hos mig, kan jag se dem ”högre upp”. Som troende har jag ju den tillförsikten att livet fortsätter i himlen. Det känns tryggt för mig. Kanske ser dessa båda damer några av de Kongolesiska kvinnor de fått hjälpa? Inte alla mammor klarar sig i kriget, tyvärr. Kanske sitter de och pratar om hur fantastiskt det var- att kärleken inte hade några begränsningar, att klädpaketen betydde så mycket mer än bara några plagg. De var omsorg förpackad och sänd till dem som uppskattade det mest.

Tusen tack för allt det vackra, de tjusiga paketen med deras innehåll. Tack för att ni stod så trogna! Ni kommer att saknas bland oss!

Till minne av Sylvia Hansson, Vårgårda och Siv Gustavsson, Bergum

 

Tina Björkdahl Andersson/ Hope in Action