Välkommen till Hope in Action
I ett långvarigt krig, som det i Kongo, far människor väldigt illa. Inte bara kroppsligt utan även andligt och själsligt. Vi på Hope in Action försöker ta med denna helhetssyn i vårt arbete. En skadad människa behöver inte bara hjälp rent fysiskt, så därför har vi satsat en stor del av vårt arbete på den läkandefas som följer efter ett våldsdåd.
Hope in Action stannar kvar när andra lämnat krishärden. Vi bygger långsiktigt och vill vara med och se ett nytt samhälle byggas upp efter kriget.
Nytt samarbetsprojekt i Nord-Kivu mellan FAO och Hope in Action
I början av Mars fick Hope in Action det glädjande beskedet att FAO (Food and Agriculture Organisation of the United Nations) valt att ekonomiskt ställa sig bakom ett byutvecklingsprojekt i Nord-Kivu provinsen i DR Kongo. FAO har följt vårt arbete under flera år, och även varit med och finansierat delar av projekt i landet. Denna gång gäller det 16 grupper i olika småbyar, som får hjälp att starta upp små odlingar. Trots att det verkar finnas goda odlingsmöjligheter, kan en ensidig kost föra med sig stora problem för människorna. I projektet görs en identifiering av problemen i just den by man skall arbeta, och sedan byggs projektet utifrån detta perspektiv.
Projektet innefattar 16 olika byar, och de som antas till utbildningen, väljs ut enligt SIDA´s normer. Sida finansierar detta projekt för FAO. Både män och kvinnor skall vara med, likaså HIV-positiva, änkor och andra speciellt marginaliserade grupper. Varje program innefattar runt 60 personer, varav 12 grupper finns i Beni-distriktet, och 2 grupper i Masisi.
En Kongolesisk Agronom, hjälper sedan gruppen att finna bästa möjliga gröda för området, samt lär ut hur man skall förbättra odlingen. En del av marken avsätts för att testa ut nya grödor. En annan, att driva upp plantor som sedan säljs vidare till lokala odlare. Man får också enkel undervisning i hälsa och kost samt smådjursuppfödning. Första steget i projektet är det man kallar ”Community Shambas” (By-odlingar). Behållningen går därifrån tillbaka till hela byn. Steg två skall vara att man efter några år startar kooperativ.
Personal som undervisar, kommer från Hope in Action och FAO tillsammans. Projektet skall pågå i ytterligare 6-7 månader, och kostnaden beräknas vara runt 18.000$
Barnsoldater i östra Kongo
Hope in Action har arbetat med barnsoldater i DR Kongo sedan 2004.
Mer än 6000 barn har demobiliserats, rehabiliterats och återintegrerats. Till hösten 2011 var projektet bekostat av ” The Norwegian Ministry of Foreign Affaires, och opererade i samarbete med Christian Relief Network. Hope in Action initierade en kampanj i samarbete med ”Partnership for Change” för att fortsätta projektet.
http://www.mygoodact.com/projectsdetailorg.php?id=519
Ett transitcenter i Beni har tagit in barn som hade lyckats fly eller hade blivit frigivna av Kommendanter. De senaste åren har de flesta barnen blivit frisläppta genom det Kongolesiska demobilisations programmet ”Brassage”.
Ett hängivet team av anställda på centret assisterar barnsoldaterna tillbaka in i ett civilt liv. Hälsovård, samtal, gemenskap, sport, arbetsträning och alfabetiseringskurser är del av programmet. Kontakt med familj, och samhället barnen kom från blir etablerad så fort som möjligt.
Hope in Action har etablerat yrkesträningscenters i flera av de byar där barnen hör hemma. Barn som är för gamla för att gå tillbaka till skolan är totalt beroende av arbetsträning för att fungera i samhället igen.
I väntan på nytt ekonomiskt stöd, blev Hope in Action tvungna att stänga ner transitcentret i Beni. Pengar som samlas in i detta program kommer att gå till yrkesträning och startpaket till barnen i form av verktyg och symaskiner.
Priset för ett startpaket är $200 US
Att hjälpa internflyktingar tillbaka hem
Projekt
Hope In Action har beviljats medel från FAO (Food and Agriculture Organisation of the United Nations) DR Kongo. Projektet innebär att vi får 3 600 paket med utsäde och jordbruksverktyg samt andra förnödenheter att dela ut till familjer som tvingats fly inom landet. Läs hela inlägget... »
Fred- och försoningsprojekt i samarbete med CRN/Norska UD
Projekt
Projektet går ut på att byta vapen mot takplåt och i vissa fall cyklar, symaskiner och vägarbete under en begränsad tid.
Område: Nord Kivuprovinsen Östra Kongo. Läs hela inlägget... »
Att hjälpa våldtagna kvinnor i östra Kongo
Projekt
Målet med detta projekt är att ge medicinsk och psykosocial hjälp till drabbade kvinnor i det krigsdrabbade östra Kongo. Vi använder oss här av kyrkonätverket CEPAC:s nätverk.
Matilda satte upp en bokhandel
Mathilda har ett stort leende, och välkomnar oss in i den lilla bokhandeln i Goma. Det är en liten butik, med det viktigaste i bokväg. Först och främst skolböcker och skrivmaterial.
Mikrofinans
När det gäller mikrolån är det ofta frågan om att stötta någon individ eller mindre förening i deras satsningar. En satsning som varit speciellt lyckad är mikrolånen till kvinnor. Här ger vi starthjälp i form av varor eller boskap. Den mest populära affärsiden har varit begagnade kläder i balar. Här får kvinnorna hjälp med första inköpet av balar. Hope In Action garanterar sedan för att kvinnorna ska få köpa nya balar till konkurenskraftiga priser. Detta har gjort att vi idag har ett nätverk på ca 500 kvinnor som stadigt köper nya balar och som på detta sätt försörger sina familjer.
Beträffande djur och boskap arbetar vi mest med kvinnogrupper. Gruppen får där hjälp med första inköpet av getter eller annan boskap. När sedan boskapen förökar sig ska en viss andel gå tillbaka till ”getbanken” medan de får behålla resterande.
Stipendiumfonden
Monica
Hope In Action har sedan lång tid tillbaka en fond för utbildning för föräldralösa barn och ungdomar, eller barn från fattiga familjer. Fonden tar sig an eleven till dess att utbildningen är klar, och man funnit ett arbete. Vi släpper dem inte innan de kan klara sig ekonomiskt. Fonden betalar också en fadderfamilj, där vår stipendiat kan bo under skolloven. Skolorna har oftast internat, där eleven bor och får sina måltider.
I Kenya har många av Hope In Actions stipendiater kommit från Miriams skola, och utbildningen har betalats på det villkoret att flickorna slipper gå igenom en kvinnlig omskärelse. Även en del föräldralösa pojkar har varit stipendiater. Vi ser till att de kan hålla motivationen på topp, och många går ur skolan med höga betyg.
Ur ett tackbrev från en stipendiat i Kenya:
Praxtides
Hälsningar i Jesu mäktiga namn! Det är med uppriktig tacksamhet från mitt hjärta som jag säger tack! Tack för era outtröttliga ansträngningar för att betala mina studier på collegium.
Startade skolan September 2005, och kursen har varat i tre och ett halvt år. Slutligen kunde jag skriva den slutgiltiga examen från sjuksköterskeskolan i Kenya, och den blev lyckosam och godkändes!
Tack för era böner och finansiella stöd. Det är sant att ”mer välsignad är den hand som ger ut, än den som tar emot. Ty den hand som ger ut kommer också få ta emot.
Er älskade vän Praxides
Belinda
Belinda - En av våra duktiga stipendiater.
Första gången jag mötte Belinda var en ledsam dag. Min goda vän Peninah ville träffa mig för att diskutera ett problem. Då vi satte oss ned för att prata på caféet i Nairobi, berättade hon om tre unga grannar som just förlorat sin Mamma. Mamman hade åkt in på sjukhus för magsmärtor, och när man opererade henne, fann man en långt framskriden cancer. Det fanns inget man kunde göra, förutom att behålla henne på sjukhuset och ge så mycket hjälp man kunde. Efter tre veckor avled hon, och lämnade efter sig tre barn: två tonåringar, och en elvaåring. Men enligt Kenyansk praxis fick familjen inte hämta ut kvinnans kropp utan att först betala alla skulder till sjukhuset. Några dagar hade gått, och barnen hade bara lyckats samla in en bråkdel av summan som behövdes. Nu kom Peninah och undrade om vi kunde hjälpa till, så att familjen fick begrava sin Mamma.
Jag följde med till hemmet där de bodde, och fann syskonen där. De hade försökt ordna med lite bröd och dricka för att bjuda de gäster som kommit för att vara med i sorgedagarna. De två bröderna, (äldst och yngst i barnaskaran) satt inomhus och pratade lite smått med gästerna, men Belinda gick utanför huset och sopade. Jag såg att hon hade gråtit, och hon hälsade artigt på mig och Peninah.
Vi kunde hjälpa familjen att lösa ut Mammans kropp, och betala för en enkel kista samt den transport som behövdes för att kunna begrava henne i hembyn, långt ifrån Nairobi. Några veckor senare tog jag kontakt med barnen igen och fick träffa dem. Det visade sig att Mamman varit så förståndig att hon köpt en del i ett litet kedjehus, och på tomten fanns en ännu mindre lägenhet som egentligen var för personal eller gäster. Där bodde familjen och kunde leva på inkomsterna från att hyra ut själva boningshuset. Nu när Mamman inte fanns längre, ville jag veta hur syskonen skulle klara sig. Det visade sig att pengarna räckte precis till att den äldste sonen skulle kunna fortsätta på sin ekonomiutbildning, och den yngste kanske kunde klara sin secondärskola (mellanstadiet) om man sparade allt man kunde. Den äldste fick jobba lite extra på skolans bibliotek, och fick lite fickpengar för det. Problemet var Belinda. Hon hade haft riktigt bra betyg i grundskolan, men nu såg hon inga möjligheter att fortsätta utbilda sig.
När jag frågade henne vad hon helst av allt skulle vilja studera, sa hon direkt-” jag skulle gärna vilja jobba inom hotell och resturang, helst av allt kunna bli hotellmanager”. Det var min dröm när mamma levde. Sedan frågade hon mig varför jag brydde mig om att hjälpa dem? Hon sa att de hade diskuterat det hemma, och kunde inte komma på något bra svar. Jag berättade att vi alltid arbetat med att hjälpa människor på olika sätt, och att vi känner speciellt för dem som vill men inte kan komma vidare.
Hon var så tacksam, och när jag gav henne ett uppdrag: att finna en riktigt bra skola som lärde ut hotellyrken från grunden, tittade hon lite frågande på mig. ” Mama, du förstår inte, våra pengar räcker bara till utbildningen för mina bröder” sa hon.
Det blev glädjetårar och skratt på samma gång när jag berättade för Belinda att från och med nu skulle hon vara stipendiat hos Hope In Action. Vi lovade att stå för alla hennes utgifter under studietiden, och betala för skolan. Inte nog med det, vi har som policy att inte släppa ansvaret innan stipendiaten fått ett arbete och kan klara sig.
I år slutar Belinda den första skolan i Hotell- och resturang-branchen. Så snart hon kommer in, fortsäter hon på universitetsnivå. Belinda är en kämpe, alltid positiv. Jag är stolt över att presentera henne som en av Hope In Action´s stipendiater.
Vill du vara med och förändra tillvaron för någon ung människa, är det mycket välkommet.
Märk inbetalningstalongen ”stipendie-fonden”
Se under fliken :: Ge en gåva ::